Välkommen till mitt virtuella hem

Nej. Jag vill inte förändra smärtan.

Jag må vara helt galen.
Men varje gång jag får frågan: “Skulle du inte vilja ha besöket hos den där kiropraktorn ogjort?”

Svaret har alltid varit, djupt inne och direkt från första stund och kommer vara det tills jag drar min sista suck här i livet:
“Nej. Jag vill inte ha det ogjort”

Utifrån sett och från mitt perspektiv, så hade det första och mest självklara svaret säkert varit att förskona sig från smärta som perforerar hela livet från bak i tiden och fram till det att det är dags att säga adjöss.
Men det är samma svar som när man får frågan “Hatar du inte hen, för det hen gjorde?”
Det uppenbara svaret och nästan halvautomatiskt svar är “Ja!” fast i samma millisekund så ändras det till: “Absolut nej!”

Varför?!
Det enklaste och mest rättfärdiga kanske är att hålla ilska för det som skedde. Men för att orka leva själv så har det blivit ett helt annat svar. Ett svar som inte kommer automatiskt men som man måste träna sig i. Att inte välja det mörka, bara för att det kanske är det som är det absolut närmaste man har i tunga perioder.
Jag säger nej för att jag är den jag är, och den jag blivit genom att kriga med smärtan. I varje millisekund. Varje krampaktigt tag som bara jag kan ta och uppleva. Sånt som man vill kunna beskriva för varje person som betyder något. Men att göra det till alla och alla går inte, de hade blivit galna för att inte tala om en själv.

Jag vill inte ta bort whiplashskadan jag fick av en kiropraktor.
För jag har mött så många helt fantastiska människor. Mina stora val som lett till alla dagliga möten jag har med elever och kollegor och alla andra. Alla fantastiska människor som jag får träffa på grund av vad som hände. Alla läxor som dimper ner när man går till ett mörkt hål för en stund, men som man måste ta tag i för att man efter ett tag inser att man måste välja ljuset.

Att tillåta sig att inte vara bitter även om jag många gånger får mörka tankar kring hen och hur hen kan gå fri. Att hen raderade allt och skyllde på situationer, system, allt utom att säga “Förlåt, jag gjorde fel”.
Hade jag hört ordet förlåt så hade det varit lättare men livet är inte lätt och jag orkar inte leva med en hat energi utöver den fysiska smärtan.

Så jag väljer nej.
Ett val som jag gärna skulle vilja komma automatiskt, men jag måste aktivt välja det varje dag. Samma sak med att inte bli galen av smärtan, det är ett val. Att bjuda upp till dans istället för att säga stick och brinn.
Hen har säkert inte ägnat mig många tankar sedan 2002. Men jag bryr mig inte. Hen aktiverar ingenting hos mig och har aldrig gjort, jag har gjort det till ett icke känslomässig del i min historia. En sak som inte går att göra ogjord, även om man ibland hade önskat annorlunda. Det är ingen idé att försöka med att kriga med nått som redan hänt. Ingen idé att önska att det var annorlunda. För det är redan gjort. Ingenting kan förändra det. Inget går att göra åt upplevelserna från 2002 och framåt. Det man kan göra dock är använda det. Använda det som ger en styrka och som kan hjälpa andra, istället för att fokusera på allt traumatiskt.

Jag har insett att jag har behövt stänga in mig i mig själv för att ha behövt ha orken att komma till den här stunden. Typ hibernera för att orka bearbeta traumat på alla olika i nivåer, men framför allt att orka hitta kraft. Att skapa sig i ett liv i det praktiska livet som inte gör en till en blöt fläck som Försäkringskassan vill torka bort.
Att ta in smärtan fullt i kroppen och i själen. I åratal har jag satt upp handen och bett den fara åt jävla helvete. Men den har inte lyssnat och jag har inte sett… Jag har bara fortsatt att sätta upp handen och hoppats på att den kanske någonstans vänder om och tar en omväg.

Att bästa är att bjuda in skiten istället. Bjud den på kopp kaffe och använda bränslet den ger som Formel 1-bränsle. Jag ropar “Ja kom in din jävel!!” istället för att den ska fara åt fanders.

Den gör mig till den jag är idag. Det är samma med alla sorters smärta, oavsett om den är psykisk, fysisk eller i någon annan form. Den gör den till den här personen du är idag. Att välkomna det istället för att banna det. Det har jag nytta i alla mina sekunder i livet, och i alla möten oavsett vem det rör sig om.

Det låter helt sjukt att välkomna det! Men det funkar för mig, och kämpar du med smärta. Ta hand om dig själv och när du orkar, bjud in den istället för att trycka bort den. Det är mitt tips, men jag är vägledare så jag ska inte komma med några tips. Men vi behöver ibland se och pröva vad som funkat för andra för att själva hitta vårt eget facit.
Pröva dig fram och ta det som funkar för dig och nöj dig inte med de mörka tankarna.
För det hjälper dig inte i långa loppet, även om man har dom i samma millisekund så behöver du inte bära det i all evighet. Det är en process och det enda du kan göra är att leta efter det som funkar för dig.

Tårar är bara tung energi som lämnar kroppen. Man är fortfarande lika stark inombords.

Nu är det dags att mina upplevelser kommer ut i ljuset. Och det här är steg 132135733 I min resa och i processen.
Nu är jag stark nog för att ge det en text och en röst.

Jag är tacksam för mina upplevelser, mötena jag fått, smärtan jag kämpar med och hur det hjälper mig att hjälpa andra. För har man mött mörker i livet, så ser man även hur andra kämpar med det, även om locket är på. Man nickar tyst och sedan försöker ge någon sorts energi och tanke om att det må vara kämpigt nu men vi finns här. Forever and always.

Kram/T